Vår hemsida använder sig av cookies. Klicka här för mer information

Jag förstår

Ring oss idag 0302-13944

Skicka din förfrågan till oss så får du en offert!

Namn *

Företag:
Antal personer
Event/föreställning
Telefonnummer
E-post *

Captcha
Skriv bokstäverna

 

EN MORDHISTORIA för er. Del 3. (Se nedan för de två första delarna)



EN MORDHISTORIA för er. Del 1.


Hans händer var helt bortdomnade, hans fingrar var stora som feta prinskorvar av allt blod som hade stockat sig, hans kinder rörde sig hastigt och hans hjärna gick på högvarv


Vad gör jag här? Varför är jag fastbunden? I vems källare är jag? Mitt hjärta kommer inte att orka speciellt länge till... undrar om tvätttiden används av fru Enilsson, nu när jag sitter här...

 

Mynte Larsson svettades ymnigt och pärlor av salta droppar rann längs ner hans pulserande kinder; i sitt tillstånd av ångets, panik och förvirring fungerade inte nervsystemet som det skulle.

Det kliar på knät. Klia tillbaka. Ditt knä kliar. Klia tillbaka.

 

Myntes hjärna fick hans händer att rycka till i en spasm och repet som var hans fängsel töjdes lite. Ett  lite hopp tändes i Myntes ena öga, men slockande snabbt när han hörde dörren öppnades.

 

”Mynte Larsson, er tid är nu ute. Det är helt enkelt dags att dö.”

 

Han var 43 år och skulle strax dö. Han visste inte vem det var som kom. Han kände inte igen rösten, men han visste att det var en av de åtta personer som hade varit i samma rum som honom för ett tag sedan. Ensamma på ett slott mitt ute i ingenstans. "Djävlar skit" tänkte Myntes när ljuset träffade honom. 

EN MORDHISTORIA 
Del 2.


Länsman Lage lät jojon rulla ned längs snöret tills den nådde botten, först då tittade han på doktor Larssons slitna ansikte. Lage log och medan jojon spann som ett roterande tunnband sa han:

-Nå, doktor Larsson, är han död?

 

Doktor Larsson tittade förvånat upp. Han såg först den röda jojon snurra framför ansiktet innan hans blick föll på Lages gröna ögon.


-Död? Det är klart han är död. Det ligger tre liter blod på golvet. Han har en kniv instucken mellan ögonen, han har en strypsnara runt halsen, en tidning instoppade i munnen och ni frågar om han är död.

-Jag pratar inte om mannen på golvet. Jag undrade om er far var död: Albert Larsson. Underbar gubbe förresten, vilket skratt han har. Vet du vem jag pratar om?
Doktor Larsson tittade på Lage som om han vore en fullständig idiot och sa långsamt:
-Ja, han var ju min far. 

-Ja, just det. Förlåt. Allt de där blodet distraherar mig, djävligt obehagligt när man glömt ta med galscherna.
-Min far dog i fjol. 84 år gammal.

 

Med ett litet knyck fick Lage jojon att gå ur sitt spinnande tillstånd och återvända till hans grova hand. Lage beklagade sorgen samtidigt som han lyfte på sin sko och långsamt torkade bort blodet från sulan.

- Mynte Larsson mötte alltså sin skapare alldeles nyss.
- Du menar att han mötte sin mördare?
- Nej, jag menar att han har mött sin skapare nu när han är död.
- Ah, du menar Gud?

Lage satte ner den nu rena skon på golvet och mumlade medan han gick fram till det blyinfattade fönstret:
-Gud har inte skapat honom. Gud finns inte. Han mötte sin skapare. Din far.
- Min far? Du menar sin far?
- Nix, doktor Larsson. Nix. Han mötte sin skapare och din skapare, Albert Larsson, gubben med det skrockande skrattet.

 

Lage lät jojon glida ur handen och ner mot golvet igen samtidigt som doktor Larsson reste sig upp och ställde sig precis framför honom. Doktorn spände ögonen i den krumma gotländske Länsmannen, tog tag i hans fina tweedväst och drog honom intill sig och väste fram.

-Min far Albert, var inte hans far, Är ni alldeles galen? Ja, det är klart ni är; går omkring på en brottsplats med en jojo i handen och påstår att den döde är min bror.

-Titta här. Vilken nyhet. Lage drog den ihoptussande tidningen ur munnen på Mynte Larsson. Han tittade på den ur lite olika vinklar medan han rubriken på Grenna Postens julinummer på sin sjungande gotländska.

  • ”Inga livstecken från ingenjör Andrées luftballongsäventyr.” Doktor Larsson, de gubbarna på den ballongen kommer vi aldrig att få se igen. Vätgasballong, tss, den kommer att läcka och så tvingas de nödlanda på ett isflack och gå en långsam död tillmötes. Har vi tur hittas de om 50 år.

 

Doktor Larsson tappade tålamod och kastade sina handskar på golvet och gick ut ur rummet med bestämnda steg.

  • Min bror... Länsman är komplett galen. Jag har aldrig sett den döde förut.
Man behöver inte ha sett sin bror för att det ska vara ens bror, tänkte Lage och lät jojon rulla igång igen. Undrar varför mördaren valde just Grenna posten och just det exemplaret muttrade Lage medan han gjorde "jorden runt" med den röda trissan. Snipp, så gick snöret av och trissan for i tangentens riktning ut genom dörren och rätt i huvudet på Katarina Gyllenstråle, slottets ägarinna som direkt föll ner medvetslös.
Vilken dumskalle hon måste vara. Gå förbi när man gör jorden runt, mumlade Lage medan han plockade upp Kalmartrissan. Såna saker lär ju sig vilken femåring som helst att undvika, tänkte han och gick därifrån.

Lage studerade noga jacket där jojon hade träffat slottsfrun. Det såg mycket illa ut. Fult var det och han trodde inte att lite röd färg skulle dölja skadan på Kalmartrissan. Lage var rejält irriterad när han tog fram ett nytt snöre och band fast det. Slottsfrun, som fortfarande låg på golvet, stönade högt. 

Hon är klart misstänkt, tänkte Lage. Kärringen överdriver och försöker vinna tid. 


Lage lämnade henne liggande på golvet och gick in i stora salongen. Salongen som var av det klassiska ”röda rummet och dofta konjak & punch” stuket innehöll tre personer. Det var de tre övriga misstänka, bortsett från Slottsfrun som ännu inte var vid medvetande. Lage insåg att någon hade samlat dem framför eldstaden och placerat dem sittande i röda skinnfåtöljer. I mitten, djupt nersjunken i den sunkiga dynan satt en fet pompös äldre man. Lage tittade på honom, petade honom i magen och sa:

- Ni är fet.
- Och ni är oförskämd.
- Ja, men det är bättre än att vara fet. 

Lage drog honom i kinden och avkrävde mannen hans fullständiga namn. Mannen som visade sig vara en i viss Ferdinand Hysen, en matglad krögare som hade hand om slottsfrun middagsbjudningar och var närmare döden än 47.

Vidrig typ och framför allt fet, tänkte Lage medan han tog fram blocket och skrev ner.

MISSTÄNKT 1.
Ferdinand Hysen.  

Fet.

Slängd i käften.

Ingen respekt för ordningmakten.

Vidrig.

Men totalt oskyldig.

Lage ritade snabb skiss över Ferdinand.



Ha, perfekt. Ett klotansiktet, men varför gjorde jag honom grön undrade Lage. Avundsjuk? Kanske. Han jämförde sin bild med den riktige Ferdinand och muttrade:

- Var ni avundsjuk på Mynte Larsson?

En tiondel tvekan hos Ferdiand och Lage insåg att han hade rätt. Ferdinand var avundsjuk. Men varför? 

Svaret skulle snart komma till Lage och hans liv skulle i samma ögonblick vara i fara. Men det visste inte Lage något om just nu, utan han tog lugnt fram sin jojo och började joja.